För dåligt

Jag har en kompis som vi kan kalla Micke, för han heter det. Han är den raka typen. Inte så att han är en rak typ. Han är DEN raka typen. Den typen av rak typ som någonstans i släktträdet har en linjal som avlade med en vinkelhake.

Då jag tillhör en minoritet av befolkningen som tycker att kommunikation med ett så stort inslag av rakhet att andra inslag knapp blir märkbara inte bara är uppfriskande utan också önskvärt så njuter jag av att kommunicera med honom.

Det är alltså inte bara rakt på sak – det är bara sak. Vi är inte så många som gillar sånt men när vi hittar någon annan som gör det så tenderar vi att bli goda vänner.
Micke klassificerar människor, händelser och allehanda ting i två kategorier.

  • För dåligt
  • Inte för dåligt

Dessa kategorier har upptagit mycket av min tankeverksamhet de senaste dagarna. I synnerhet efter att jag hade John Ahlberg som gäst i min podcast. Vi pratade om kärnkraft och ni får gärna lyssna på hela avsnittet. Sammanfattningsvis har John två springade punkter;

  • Kärnkraft är lösningen på det ökande energibehovet
  • Regerigen är på väg att sabotera Sveriges tillgång till energi.

Den första punkten går det säkerligen att ifrågasätta utifrån en hel del perspektiv. Den andra däremot – där råder det inga som helst tvivel. Utan tillräcklig tillgång till planerbar el kommer det inte finnas tillräckligt med el.


Smaka på dom orden;
Inte. Tillräckligt. Med. El.

Det handlar alltså inte om att lamporna kommer lysa lite svagare och att spisen kanske tar längre tid att bli varm. Det handlar om att det stundtals finns delar av landet som släcks ner – helt.

Regeringens ickesvar i frågan i tisdags gör ingenting för att ändra på detta. Vi är med andra ord på väg mot ett icke fungerande elnät i delar av landet. Jag behöver inte ens ringa Micke för att veta vad han tycker om detta. Det är för dåligt.

Men det finns fler saker i ärendet som hör hemma i samma kategori.

  • Att inte rikets ledning är i stabsläge tills frågan är löst
  • Att detta legat på regeringens bord sedan 2011
  • Att all expertis är överens om vad som behöver göras
  • Att Miljöpartiet, med stöd av knappt var tjugonde svensk, tillåts stoppa detta
  • Att inte detta toppar varje nyhetssändning och löpsedel
  • Att inte journalister tältar utanför ansvariga politikers dörrar tills svar i frågan ges
    Det är för dåligt.

Fotnot:
I avsnitt 26 av Vi Måste Prata lär jag mig väldigt mycket om kärnkraft.

Jag bor i ett vykort

Det finns så mycket vackerhet i min närmiljö att det ger mitt hjärta träningsvärk på ställen jag inte visste fanns. Men som alla vykort har det en baksida. En baksida som de som bara är här de där vackra dagarna inte behöver, vill, eller orkar bry sig om.

De problem jag ser på TV från de områden som kallas utanförskapsområden, men som aldrig är så långt utanför de stora städerna, de problemen drabbar inte mig. Visst är jag på riktigt orolig för min stridsparskamrat från lumpen som blev polis i ett av dessa områden i huvudstaden. Visst funderar jag både en och två gånger varför polaren som har budfirma inte vill skicka sina kvinnliga chaffisar till vissa delar av Göteborg.

Men det drabbar inte mig. Inte direkt.

Idag åkte jag och min granne motorcykel till en annan del av vykortets framsida. Utsikten var magnifik. Det har blivit ett per hundra mil på motorcykeln under sommaren. Jag har ännu inte sett en enda polisbil, förutom den jag själv ringde efter. Den kom. Men det var nog för att jag var i Falun när jag ringde. De gångerna vi har behövt åka ambulans in till förlossningen, fem mil bort – har det alltid tagit en timme innan ambulansen var på plats. När Emma föddes så hann vi in till BB. Maja fick vi förlösa själv i baksätet på garageuppfarten.

Emma ska börja skolan till hösten. Inte den skolan som finns här i byn, för där börjar inga elever längre. Det fanns för få elever för att nya elever ska få börja. Vi funderade ett tag på att starta en friskola – det var för mycket byråkrati. Så där mycket att bara byråkrater klarar av att hantera det, om ens det.

Nu vill kommunen att vi ska ta över vägarna också. Det är ännu krångligare. Så krångligt att vi fick en räkning från lantmäteriet på fyra tusen kronor. För något vi inte beställ. Något vi inte vill ha. Dessa vägar skall tydligen administreras av en förening som ingen vill starta. Anledningen att kommunen vill att vi ska ta över vägarna sägs vara att kommunen inte har tagit hand om vägarna, så nu kostar det så mycket att ta hand om det man skulle ha tagit hand om så att man inte vill ta hand om det längre.

Det här kanske låter som gnäll. Men det är det inte. Vi har valt att bo här. Levnadsstandarden per krona är oslagbar. Vi betalar så lite för hus och gård att de som bor strax utanför utanförskapsområdena inte skulle tro att jag kan utföra en korrekt kalkyl.

Men det kostar mer och mer, samtidigt som vi får mindre och mindre. Det borde någon ta tag i. Någon sådan där politiker, eller kanske en tjänsteman – eller en ekonom. Någon som har betalt för att räkna ut sånt här.
Det här skrivs på baksidan av det där vykortet vi bor i. Den sidan som kylskåpsmagnetas bort från synfältet. Synen av fältet på vykortets framsida är mycket vackrare att titta på. På baksidan av vykortet kämpar vi vidare. Det är inte svinjobbigt i vardagen. Men när vi vill ha något för skattepengarna är de tydligen slut.

Jag kanske är idealist, och har tydligen hamnat i ett fack som kallas banjohögern. Jag äger ingen banjo och betraktar mig inte särskilt mycket som höger. Jag vill bara att saker och ting skall fungera.
Det vill nog de flesta – och när jag ser politiker presentera lösning på lösning så ser jag politiker som har olika förslag på hur saker skall lösas. Då tänker jag att om de som står där i riksdagen. Långt utanför utanförskapsområdet, men inte lika långt utanför som området där jag bor. När jag ser dom vara oense så funderar jag på om det ens är rimligt att de som inte kan vara överens där skulle kunna ha en lösning som fungerar ens utanför kammaren.
Då tänker jag att lösningen på landsbygdens problem förmodligen inte är mer landsbygdspolitik utan mindre. Mindre administration, mindre slöseri, mindre kontakt mellan oss här ute och de där inne.

Låt oss vara ifred. Låt oss ha våra pengar kvar.

Orka bo på landet

brändan

Många av er har garanterat fått höra det, några av er har med all säkerhet sagt det, nån har tagit tiden att försöka förklara för någon som ändå inte vill förstå.

– Hur kan ni bo där ute på landet?

Jag bor i Djura, ett samhälle några mil söder om Leksand. Det finns en kyrka, men ingen affär. Det finns en midsommarstång men ingen bensinmack. Det finns en stor hockeyrink utanför skolan, men den får man skotta själv om man vill spela.

Men vi har något viktigt, något som vi delar med de närliggande byarna, vi har folk som bor här. Människor som vill bo här, just här och som klarar sig utan affär, mack och ismaskin. Det innebär ett visst mått av logistik och planering – men jag måste använda mer logistik och planering när jag ska ta mig levande genom trafiken vid Skanstull när jag hälsar på goda vänner i huvudstaden.

Det här är inte för alla – det ska jag villigt erkänna. Det finns de som drömmer om livet på landet som inte blir långvariga. Likväl finns det sådana som flyttar till stan som kommer tillbaka ganska fort. Idag fick jag ett kvitto på att jag valt rätt som valt att bo där jag bor.

Vi har en dotter som precis blivit elva månader. Nu har hon åkt på sin första förkylning med tillhörande attribut i form av bland annat en feber som inte riktigt vill ge sig. Efter att ha läst på allt som går konstaterar jag och min sambo att vi nog skulle behöva ta tempen på henne. Vi har klarat oss bra utan febertermometer de första elva månaderna men nu blev det lite bråttom. I och med att det är röd dag i dag, och klockan var en bit efter fem, så var alternativet att antingen låna en eller sätta av mot Borlänge där affärerna har öppet lite längre även på röda dagar.

Jag la ut en förfrågan på facebook om det fanns någon i närheten som kunde låna ut en termometer över natten. Det dröjde inte länge innan jag fick svar – men inte det svaret jag trodde. Den som svarade var underbara Johanna som driver Lloyds apotek på Hjultorget i Insjön.

”Är det akut?”

Ja vad svarar man som relativt färsk pappa på det när dottern är varm som en kamin. Ja, typ, det är inte ambulansakut men vi är lite oroliga.

”Jag cyklar ner till apoteket och öppnar för dig, vi ses vid halv sex”

Cyklar ner, i det här fallet, innebar en bit över en mil på mountainbikevägar. Jag försökte uttrycka min tacksamhet efter inköpet. Jag blev till och med medlem i någon slags kundklubb – vilket jag vanligtvis försöker undvika så gott jag kan. Och det är liksom ingen fråga vilket apotek som kommer få sälja resorb och huvudvärkskarameller åt mig och min familj från och med nu.

Det kanske fungerar så även i den stora staden, det vet jag ju inte. Men jag vet att det fungerar så här. Vi har alla varit med om att vår planering och våra försök till logistiskt tänkande har fallerat – därför har vi nära till hands att hjälpa våra vänner, grannar och i det här fallet – bekanta som man pratat med kanske en handfull gånger tidigare.

När jag satt i bilen hem tittade jag på den nyinköpta termomtern och hade fullt upp med att hålla tillbaka tårarna. Jag slog på radion och lyssnade på ett väldigt bra program på P1 om integration, när programmet var slut klingade en klassisk låt i hörlurarna. Den ackompanjerade mina känslor på ett ypperligt sätt när jag svängde av riksvägen in mot Djura. Jag använde in smartphone för att kolla vad låten heter.

Den heter Skänklåt från Floda. Där kan man också bo, om man väljer det själv – och inser att på landsbygden så bor vi tillsammans, om än i olika hus och byar.