Det finns så mycket vackerhet i min närmiljö att det ger mitt hjärta träningsvärk på ställen jag inte visste fanns. Men som alla vykort har det en baksida. En baksida som de som bara är här de där vackra dagarna inte behöver, vill, eller orkar bry sig om.

De problem jag ser på TV från de områden som kallas utanförskapsområden, men som aldrig är så långt utanför de stora städerna, de problemen drabbar inte mig. Visst är jag på riktigt orolig för min stridsparskamrat från lumpen som blev polis i ett av dessa områden i huvudstaden. Visst funderar jag både en och två gånger varför polaren som har budfirma inte vill skicka sina kvinnliga chaffisar till vissa delar av Göteborg.

Men det drabbar inte mig. Inte direkt.

Idag åkte jag och min granne motorcykel till en annan del av vykortets framsida. Utsikten var magnifik. Det har blivit ett per hundra mil på motorcykeln under sommaren. Jag har ännu inte sett en enda polisbil, förutom den jag själv ringde efter. Den kom. Men det var nog för att jag var i Falun när jag ringde. De gångerna vi har behövt åka ambulans in till förlossningen, fem mil bort – har det alltid tagit en timme innan ambulansen var på plats. När Emma föddes så hann vi in till BB. Maja fick vi förlösa själv i baksätet på garageuppfarten.

Emma ska börja skolan till hösten. Inte den skolan som finns här i byn, för där börjar inga elever längre. Det fanns för få elever för att nya elever ska få börja. Vi funderade ett tag på att starta en friskola – det var för mycket byråkrati. Så där mycket att bara byråkrater klarar av att hantera det, om ens det.

Nu vill kommunen att vi ska ta över vägarna också. Det är ännu krångligare. Så krångligt att vi fick en räkning från lantmäteriet på fyra tusen kronor. För något vi inte beställ. Något vi inte vill ha. Dessa vägar skall tydligen administreras av en förening som ingen vill starta. Anledningen att kommunen vill att vi ska ta över vägarna sägs vara att kommunen inte har tagit hand om vägarna, så nu kostar det så mycket att ta hand om det man skulle ha tagit hand om så att man inte vill ta hand om det längre.

Det här kanske låter som gnäll. Men det är det inte. Vi har valt att bo här. Levnadsstandarden per krona är oslagbar. Vi betalar så lite för hus och gård att de som bor strax utanför utanförskapsområdena inte skulle tro att jag kan utföra en korrekt kalkyl.

Men det kostar mer och mer, samtidigt som vi får mindre och mindre. Det borde någon ta tag i. Någon sådan där politiker, eller kanske en tjänsteman – eller en ekonom. Någon som har betalt för att räkna ut sånt här.
Det här skrivs på baksidan av det där vykortet vi bor i. Den sidan som kylskåpsmagnetas bort från synfältet. Synen av fältet på vykortets framsida är mycket vackrare att titta på. På baksidan av vykortet kämpar vi vidare. Det är inte svinjobbigt i vardagen. Men när vi vill ha något för skattepengarna är de tydligen slut.

Jag kanske är idealist, och har tydligen hamnat i ett fack som kallas banjohögern. Jag äger ingen banjo och betraktar mig inte särskilt mycket som höger. Jag vill bara att saker och ting skall fungera.
Det vill nog de flesta – och när jag ser politiker presentera lösning på lösning så ser jag politiker som har olika förslag på hur saker skall lösas. Då tänker jag att om de som står där i riksdagen. Långt utanför utanförskapsområdet, men inte lika långt utanför som området där jag bor. När jag ser dom vara oense så funderar jag på om det ens är rimligt att de som inte kan vara överens där skulle kunna ha en lösning som fungerar ens utanför kammaren.
Då tänker jag att lösningen på landsbygdens problem förmodligen inte är mer landsbygdspolitik utan mindre. Mindre administration, mindre slöseri, mindre kontakt mellan oss här ute och de där inne.

Låt oss vara ifred. Låt oss ha våra pengar kvar.