För en vecka sedan stod jag på en liten scen i en liten by framför en liten publik och pratade om hur jag efter dryga 40 år med adhd har börjat förstå mig själv. Oftast när jag är ute och pratar är det en skola som hört av sig. Men den här gången var det annorlunda. Det var en privatperson som hörde av sig och undrade om jag kunde komma.

Det gick bra och efteråt stannade jag i vanlig ordning kvar för att svara på frågor. En äldre man med kraftig aura av hård men rättvis morfar satte sig på scenen och väntade på att de andra åhörarnas frågor skulle ta slut. Jag noterade honom och det framgick tydligt när han väl tog till orda att han hade funderat ett tag på det han ville säga

– När jag var grabb och inte passa in i skolan var det vaktmästarna som tog han dom mig och såg till att jag överlevde. Sen blev jag vaktmästare själv och hjälpte grabbarna så gott jag kunde. När jag gick i pension så anställdes ingen ny vaktmästare. Hur ska det gå för grabbarna nu?

Han sa det med darr på rösten men blicken var stadig och hård som stål, handslaget var ännu hårdare och den verklighet han beskrev från sina sista år som byskolevaktis kunde utan tvekan skära i diamant.

De där orden har ekat i mitt bakhuvud i en vecka. För jag har inget svar på det. En stökig pojke i mellanstadiet där gränsen mellan lek och häng och läroplanens kravbild är lika otydlig behöver förebilder. Jag vet – för jag var en sådan pojke. Jag vet – för jag är i mångt och mycket fortfarande en sådan pojke.

Vaktmästaren Christer åkte i sin blåa Opel och hämtade mig när jag rymde och hade alltid koll så att leken på skolgården inte blev för hård. Men den fick ändå vara hård.

Slöjdläraren Bengt-Åke såg att det inte var något fel på problemlösningen och jag var en av få som fick använda bandsågen.

Vikarien Lars-Håkan Ross gav mig chansen att vara den jag egentligen var istället för den alla såg mig som. Han gav mig redan i tredje klass fantasyböcker som vår vanliga klassföreståndare inte skulle ha låtit mig gå i närheten av. Hon trodde nog knappt jag kunde läsa.

Poängen i det hela är olika typer av ungar behöver olika typer av förebilder. Jag är inte den typen som kan lära mig att det är okey för pojkar att visa känslor genom att läsa det i en bok. Det lär jag mig när vikaren som hittar mig gråtande i korridoren jag flytt till för att det blivit för mycket också blir tårögd när jag berättar. Berättar att jag inte riktigt vet vad som är fel på mig. Men jag vet att något är det för jag klarar inte av det de andra barnen verkar ha så lätt för.

Jag var, och är, den typen av grabb som inte riktigt greppar teoretiska texter om praktiska saker. Den typen av grabb som kan härleda många av de riktigt stora lärdomarna i livet genom att räkna ärr, tänder som inte riktigt sitter fast och för all del ett par tingsrättsdomar.

Vi, stökgrabbarna alltså, som grupp hade haft färre ärr, plasttänder och timmar samhällstjänst om det fanns män i skolan som vi kunde identifiera oss med. Män som i oss såg en yngre version av sig själv och förstod vilken typ av stadig blick och tydligt handlag som kan lära oss rätt och fel på det praktiska sättet våra hjärnor kan ta till sig. Då har vi också chansen att bli den typ av män som man inte ringer som livlina när man är med i Vem vill bli miljonär utan den typen av män man ringer som livlina när det sprutar vatten åt alla håll under diskbänken.

Världen, skolan och våra barn behöver fler vaktmästare. Men vaktmästare kostar pengar och dessa pengar ligger som utgifter i den kommunala budgeten. Det ser visserligen ut som en utgift det går att spara in på. Men det är inte att spara, det är att skicka notan till framtiden.

Räntan vi betalar under tiden är ärr, näsben och offentliga försvarare.

Räntan tickar. Det sprutar vatten åt alla jävla håll under diskbänken.

Vi borde ringa en vaktmästare. Men den sista har gått i pension.