Många av er har garanterat fått höra det, några av er har med all säkerhet sagt det, nån har tagit tiden att försöka förklara för någon som ändå inte vill förstå.

– Hur kan ni bo där ute på landet?

Jag bor i Djura, ett samhälle några mil söder om Leksand. Det finns en kyrka, men ingen affär. Det finns en midsommarstång men ingen bensinmack. Det finns en stor hockeyrink utanför skolan, men den får man skotta själv om man vill spela.

Men vi har något viktigt, något som vi delar med de närliggande byarna, vi har folk som bor här. Människor som vill bo här, just här och som klarar sig utan affär, mack och ismaskin. Det innebär ett visst mått av logistik och planering – men jag måste använda mer logistik och planering när jag ska ta mig levande genom trafiken vid Skanstull när jag hälsar på goda vänner i huvudstaden.

Det här är inte för alla – det ska jag villigt erkänna. Det finns de som drömmer om livet på landet som inte blir långvariga. Likväl finns det sådana som flyttar till stan som kommer tillbaka ganska fort. Idag fick jag ett kvitto på att jag valt rätt som valt att bo där jag bor.

Vi har en dotter som precis blivit elva månader. Nu har hon åkt på sin första förkylning med tillhörande attribut i form av bland annat en feber som inte riktigt vill ge sig. Efter att ha läst på allt som går konstaterar jag och min sambo att vi nog skulle behöva ta tempen på henne. Vi har klarat oss bra utan febertermometer de första elva månaderna men nu blev det lite bråttom. I och med att det är röd dag i dag, och klockan var en bit efter fem, så var alternativet att antingen låna en eller sätta av mot Borlänge där affärerna har öppet lite längre även på röda dagar.

Jag la ut en förfrågan på facebook om det fanns någon i närheten som kunde låna ut en termometer över natten. Det dröjde inte länge innan jag fick svar – men inte det svaret jag trodde. Den som svarade var underbara Johanna som driver Lloyds apotek på Hjultorget i Insjön.

”Är det akut?”

Ja vad svarar man som relativt färsk pappa på det när dottern är varm som en kamin. Ja, typ, det är inte ambulansakut men vi är lite oroliga.

”Jag cyklar ner till apoteket och öppnar för dig, vi ses vid halv sex”

Cyklar ner, i det här fallet, innebar en bit över en mil på mountainbikevägar. Jag försökte uttrycka min tacksamhet efter inköpet. Jag blev till och med medlem i någon slags kundklubb – vilket jag vanligtvis försöker undvika så gott jag kan. Och det är liksom ingen fråga vilket apotek som kommer få sälja resorb och huvudvärkskarameller åt mig och min familj från och med nu.

Det kanske fungerar så även i den stora staden, det vet jag ju inte. Men jag vet att det fungerar så här. Vi har alla varit med om att vår planering och våra försök till logistiskt tänkande har fallerat – därför har vi nära till hands att hjälpa våra vänner, grannar och i det här fallet – bekanta som man pratat med kanske en handfull gånger tidigare.

När jag satt i bilen hem tittade jag på den nyinköpta termomtern och hade fullt upp med att hålla tillbaka tårarna. Jag slog på radion och lyssnade på ett väldigt bra program på P1 om integration, när programmet var slut klingade en klassisk låt i hörlurarna. Den ackompanjerade mina känslor på ett ypperligt sätt när jag svängde av riksvägen in mot Djura. Jag använde in smartphone för att kolla vad låten heter.

Den heter Skänklåt från Floda. Där kan man också bo, om man väljer det själv – och inser att på landsbygden så bor vi tillsammans, om än i olika hus och byar.